sjuornas dag i solen

Vi (alla 7:or i hela skolan och 6 lärare) hade idag årskursens dag som vi firade genom att promenera till Hagaparken, mysa omkring där hela dagen och sedan ta bussen tillbaka.

När vi packat ihop alla brännbollsgrejer, fotbollar, kortlekar och andra spel, samlat in allt skräp som flög omkring och räknat in rätt antal elever gick vi. 70 kids och 6 hurtiga vuxna på väg mot bussen. Plötsligt har vi en liten flicka i tårar. Mellan snörvlingarna kunde jag urskilja ord som ”nycklar” och ”soptunna” och ”slängt”. Sen kom en hel mening: ”Jag har slängt mina nycklar soptunnan, jag upptäckte det nu” Tårarna rann nerför kinderna, liten. Jag tog med mig flickan och sprang (!) tillbaka. (Vilken form man är i, fick blodsmak i mun och mjölksyra i benen).

På en armlängds avstånd in i den härliga gröna containern som avger den sköna doften av dagens matrester i solstekt version låg dem, nerstoppade i en liten MQ-påse. Tårarna torkades och vi sprang ikapp de andra som faktiskt hade stannat och väntat på oss.
Vi hittade fram till busshållplatsen och ställde oss och väntade.

Alltså 7:or är roliga. Precis när vi kommit fram till hållplatsen utväxlades följande dialog:

”När kommer bussen?” Hallå!

”Vrid på huvudet och titta på tabellen, du sitter själv på stolpen”

”Jag orkar inte”

Sen kom bussen. Det var det bästa på hela dagen. Inte för att det var någon som hade ont i fötterna eller frös utan för att chauffören var nåt av det skönaste som hänt i bussväg på åratal.

Det vanliga är att busschaufförer automatiskt får någon form av rabies av personer i större grupper än två och med lägre medelålder än 93. Symptomen kan vara allt från att inte kunna stanna bussen vid hållplatsen där man står med eleverna till att alla muskler i ansiktet som håller mungiporna i någotsånär horisontellt läge blir förlamade.

Men den här måste ha fått något vaccin eller så.

Han tyckte det var kul när vårat störkillgäng skulle trycka på från längst bak så att de där framme blev tvugna att ramla in i bussen. Han bara skrattade åt att det blev så fullt att han knappt kunde hålla i ratten. Istället för att raspande skrika ”gå längre bak i bussen” så uppmanade han de som ville gå av vid nästa hållplats att gå av 100 meter innan för han hade ingen lust att stanna vid hållplatsen för det fick ju ändå inte plats några.

Sen uppmanade han alla att vinka när vi körde förbi de som väntade förgäves.

Grymt mot dem? Nä dem blev lite förvånade att bussen inte stannade såklart, men sen vinkade dem också.

”Honom borde vi ha som skolbuss”, tyckte någon av mina elever.

Det håller jag med om.

Kommentarer