slagsmål, jämställdhet och krishantering

SVT visade häromdagen en dokumentär om en kille som plötsligt hittade sig själv utanför ett sjukhus med total minnesförlust. Efter fyra dagar på sjukhus kunde han identifieras och sökandet efter svar på frågorna om vem han var och varför han tappat minnet började. Det visade sig att de senaste åren varit påfrestande och traumatiska och det var troligtvos skälet till att hans hjärna helt enkelt stängt av. Det var kanske bra för hans skull, han såg det som att han fått en ny chans. En chans att börja om från noll.

I mindre skala, mycket mindre skala har jag nu själv upplevt att minnet från en traumatisk upplevelse, inte utplånats, men ändrats. Händelsen gäller grönanbesöket jag nämnde i ett tidigare inlägg. I min minnesvärld var det min pappa som råkade i slagsmål och fick sy stygn någonstans i huvudet. Jag stod tätt sammansluten med min syster och morfar. Jag har en känsla av att min bror och mormor var med men de var inte just där där det hände tror jag.
Det överojämlika i hela den här historien är att det faktiskt var min mamma som fick ett slag på käken så att blodet forsade. Skälet var att hon inte kunde låta bli att reagera när någon typ kastade sig in före mig i kön till någon åkattraktion. Några få ord utväxlades och TJONG så blödde min mamma.

Tanken på att samma sak hänt min pappa känns hemsk men ändå godtagbar. Tanken på att det hände min mamma måste ha varit ohållbar för min hjärna. Har jag alltså bytt ut huvudrollen i dramat för att det ska bli mer lättsmält???
Jämställt? Nej. Varför skulle det vara mer okej att pappa fick en snyting än att mamma råkade ut för samma sak? Vad kan man lära sig av detta? Vilka värderingar kommer till ytan här?

Vilken betydelse har det haft att vi inte har pratat om detta efteråt? Jag måste ha varit ca 6 år när detta inträffade. Mamma kan inte minnas att vi tog upp ämnet efteråt utan låtsades som om det aldrig hänt. Idag hade vi antagligen samlat våra barn oavsett ålder och försökt förklara… Jo, du förstår farbrorn blev arg för han hade så bråttom att komma fram i kön. En del människor slåss när de blir arga för ingen har lärt dem att man inte får det. Han kanske inte fick tillräckligt med kramar när han var liten. Men vi vet ju att man inte får slåss, eller hur??? Barnen lyssnar med stora ögon och försöker förstå och nickar slutligen till den sista frågan. Vi föräldrar känner oss stolta som har så förstående barn som kommer växa upp och bli människokännande och goda små samhällsmedborgare. Eller???

Kommentarer