Tack Jenny för att du sa åt mig att sluta säga förlåt.

Jag tänkte treva mig vidare i självrespektsträsket. Alla tips, all feedback, kognitiva övningar, ja jag vet inte allt jag kan behöva nu för att fixa det här, kommentera mer än gärna. Har du något bra exempel på ett tillfälle när du stått upp för dig själv?

Det går faktiskt att leva utan självrespekt. Det är till och med ganska mysigt: Man trallar omkring lite grann, är snäll och trevlig, ödmjuk och inlyssnande, blir gärna omtyckt av de flesta också och man behöver typ bara bråka med de man har hemma (stackarna som får precis all skit man samlat på sig under dagen kastat på sig). Goda egenskaper, ja visst. Jag har inte för avsikt att sluta med dem. På myntets baksida står dock en jäkla massa förlåt.

Förlåt för att jag sa sådär, förlåt för att jag blev arg, förlåt för att jag står ivägen. Förlåt för att jag finns.

En dag sa min vän Jenny åt mig på skarpen. Hon sa att jag skulle sluta säga förlåt hela tiden. (Tack Jenny). Jag fattade ingenting. Blev förvånad och chockad. Så var det ju inte. Jag var ju bara trevlig och visade att jag brydde mig om andra.

Men sen började jag fundera, och granska mitt beteende lite. Och gissa vad jag fann?

Det började där. Sen fortsatte det med jobbyte, viktnedgång och har nu byggt mig en bas som jag tycker att jag kan stå för. Nu återstår själva jobbet med att också stå upp stadigt, byta ut förlåt mot ”ja!?”, hitta mina gränser och lära mig säga ifrån.

Så hej du jävla skitpappa som tog dina snorungar och trängde dig före mig och mina barn i kön till kvasten i somras!

Hej småfulla studentvalpar som ropade kommentarer åt mig och min joggingkompis som fick mig att vilja ta en annan tillbakaväg bara för att slippa höra kommentarerna igen!

Du din jävel som på kläckte ur dig ”två tunga skäl att gå med dig hem ikväll” när jag passerade dig på krogen: Hej på dig också!

Så här är det: Jag är grym. Jag slutar aldrig utvecklas. Jag är intelligent nog att förstå att jag inte är fullärd och aldrig kommer att bli det.

Dagens fråga:

Har du något bra exempel på ett tillfälle då du stod upp för dig själv? Hur gjorde du? Hur gick det?

 

Det här är inlägg nummer 33 i #blogg100. En utmaning att skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Kommentarer