Ta’re lite lugnt


Ta're lite lugnt
Bilden är hämtad utan tillstånd på annokas blogg

Två handikapp har jag. Det ena är enkelt att beskriva, det ryms i tre ord. Jag läser långsamt. Så, nu vet ni det.

Det andra är mer mentalt, och självkänslobetonat, vilket också betyder aningen svårare att greppa. Det är någon sorts brist på förmåga att stanna upp. Vara här och nu, njuta av det som är, stå för det jag tycker just nu i denna fråga och att bry mig om frågan tillräckligt för att orka/prioritera att hitta tillräckliga argument och källor. Jag orkar inte alltid förklara, eller egentligen aldrig. Jag vill bara hojta ut vad jag tycker och sen vill jag att alla ska förstå och hålla med (helst). Men det förstår vi ju alla; att det går ju inte. Särskilt inte om man vill att någon ska lyssna, vilket jag vill. Och eftersom jag inte orkar formulera mig så blir det liksom ingenting istället. Inte ens skrik. Fast jag behöver få skrika ibland. Så jag tror jag ska säga okej till skrik igen. Både av glädje, sorg, förvåning och ilska. Och jag måste hitta tillbaka till reflektionen.

Ikväll har jag landat lite, eller – åtminstone gått in för landning. Sköna kvalitetskänsla!

Jag har tittat färdigt på Youtubeklipp, läst hela blogginlägg, läst om personerna bakom bloggarna och tagit mig tid att läsa bloggar jag aldrig läst förut. Eftersom jag har det första handikappet säger det sig själv att det trots några timmars åtgång inte blivit särskilt många av någonting. Den här bloggposten handlar dock om att jag ska försöka minska på min strävan efter att hinna många inlägg utan istället försöka fokusera på några få och göra det ordentligt.

Efter #SSWC där 409 potentiella jobbarkompisar/kompisar/idékläckarkompisar/nätverkskompisar pockade på min uppmärksamhet (vilket tyvärr i det här fallet inte betyder att alla stod och drog i just mig) och jag nästan inte kommer ihåg alla jag pratat med, så säger mig någonting om att det är dags att coola ner och hitta tid för fördjupningen. Jag måste hitta min ton igen. Jag längtar tillbaka till den första tiden då jag började blogga – när jag gjorde det bara för mig själv och förhoppningen att få respons på mina tankar (som bara kom IRL eller per telefon då min läskrets utgjorde familj och utökad familj. När jag går tillbaka till min gamla ”Grejen är den” (som har den olyckliga URL:en rakoon-rakoon.blogspot.com bara på grund av att jag faktiskt inte riktigt förstod vad en URL var) så känner jag mig stolt. Jag fick ofta kritik för att texterna var för långa och jag ser ju själv att jag inte korrläste mina blogginlägg då heller, men det var ändå jag och mina tankar.

Av någon jättemärklig anledning har jag kommit ifrån det där, inte hittat tillbaka till passionen i det jag skriver om. Det kanske, kanske kan bero på att jag lägger en större del av min internetnärvaro på Twitter istället. Jag minns att jag tänkte i blogginlägg då, och jag vet att jag tänker i tweets nu. Ibland när jag åker till engelsktalade länder så tänker jag på engelska också, så det finns ett samband mellan närvaro och tankebanor. Men det kan definitivt också bero på en feghet att i jobbsökartider vara för personlig och tydlig med mina åsikter om saker och ting. Jag gjorde ett tafatt försök att hålla två separata bloggar vid liv – en som jag skulle kunna använda i jobbsökarsyfte och en för det mer personliga. Men det resulterade i att det blev för mycket jobb och det bidde inte ens en tummetott.

En rad händelser har lett till att jag känner att jag måste börja andas internet lite lugnare och sluta hyperventilera information.

Anton Johansson delade en post med titeln The Rise Of Microblogging, The Death Of Posterity. Kortfattat handlar det om att en bloggpost ger mer substans i efterhand. Ett twitterflöde kräver inte så mycket tankeverksamhet före och efterlämnar inget för läsaren som inte var där i just det ögonblicket. Ett reply till en annan användare säger sällan någonting om du inte vet vad det är svar på.

Förra veckan var jag på housewarming party på Christina Stiellis och Charlotte Lauterbachs nya kontor. Vi var några som känner varandra från Twitter och tweetups som samlades där på den supermysiga tillställningen som slutade med stolar på trottaren utanför. Fantastiskt mysigt att sitta bara en handfull personer och prata utan att känna att man måste springa vidare till nästa gäng, nästa person. Eftersom Per Åström aka @pelletsmaskinen också bor i Solna gjorde vi sällskap hemåt. Det var då jag fick veta att han har järnkoll på alla han följer – ettusen två hundra nittiosex personer till dags datum. Jag tycker det är otroligt sympatiskt och helt rätt, en förebild.

Ikväll hittade jag ett inlägg hos Helen Alfvegren där hon berättar att hon också har järnkoll på alla hon följer, men hon har en annorlunda strategi än Per. Hon följer inte fler än drygt hundra personer på twitter, trots att över 700 personer följer henne. Hon byter ut folk ibland, inte för att vara otrevlig utan för att kunna hålla koll på de hon har i sitt flöde och för att få lite omväxling. Smart taktik och mycket sympatiskt det med även om jag skulle tycka det vore jättetråkigt att få ett ”twunfollow” från Helen i inboxen trots att jag vet varför.

Nu med de här tre goda exemplen i ryggen har jag lite incitament och verktyg för att stanna upp lite själv, och ta’re lite lugnt. Så bli inte förvånad om det dyker upp en kommentar på en blogg nära dig inom kort.

Kommentarer

Åh, jag önskar att jag fortfarande hade järnkoll på alla jag följer. Men nej, det stämmer inte riktigt (längre). Jag ligger ”flera hundra efter”, bara på att komma ihåg förnamnen. Dessutom har sommarens frånvaroperioder fått mig att glömma saker. Hujedamig!

Jag tror att du har helt rätt i det du skriver. Det man vinner på den direkta kommunikationen på twitter – direktnärvaron – förlorar man i viss mån i djup och eftertanke.
På ett sätt är det därför ganska skönt att följa väldigt många. Jag vet att jag inte hinner läsa allt, och därmed släpper stressen att missa något en del. Nu kilar jag åter omkring på olika bloggar och läser lite djupare tankar. Och håller ändå – för det mesta – intresset uppe för vad som händer på twitter.

Vad gäller det personliga och att söka jobb, har jag haft exakt samma tankar som du, men numera släppt dem. (Äh, *ljuger*!)

Ser fram emot att läsa fler av dina uppstannande tankar. /Kram P