Teatermystik och sociala webben

Hjälp vad det snurrar!

Nu har jag i alla fall röstat på mina kulturbloggfavoriter, gör det du med.

Den 5 december klockan 16 blir det prisutdelning i Lejonkulans foajé. Dramaten sponsrar med lokal och jag kommer att vara där och släppa in för soundcheck och fix.

I fredags var jag hos JMW och pratade sociala medier och kulturbranschen med Brit Stakston, Björn Mellstrand och Britta blomberg.

Det är superviktigt att träffa folk som tänker sociala webben utanför arbetstid. Jag letar med ljus OCH lykta på jobbet efter folk som tycker det är viktigt och förstår vad det betyder. Några har jag hittat; Anders i biljettkassan har till och med börjat sätta sig in i Twitter, Niklas och Ulrika på press vill, men får inte tiden att räcka till. Lil Terselius tycker att jag är toppen, Magnus Roosmann har själv börjat blogga. Flera dramaturger, skådespelare, regissörer, producenter och scenfolk finns på Facebook och några av dem jobbar aktivt.

På mig ligger en stor uppgift att hitta den gyllene vägen – att hitta ett sätt att öppna huset på utan att någon ska känna att det går ut över den personliga integriteten. Eller den konstnärliga integriteten för den delen.

Dagens fråga: Går mystiken i teatern förlorad om man får se filmklipp från repetitioner, sminkloger och dylikt från teatern?

För mig är svaret självklart och jag förbannar min respektfulla personlighet än en gång. Snart ska jag transformera mig till typ Zeb Macahan, köra på och aldrig be om ursäkt.

Hoppas du inte missat våra livesändningar och filmer från Dramaten&-arrangemang.

Kommentarer

Ooooh, jag känner mystiken. Och det är klart jag vet att du är övertygad. Jag syftade mer på exemplet med en svettig skådespelare som spelar dålig teater.
Samskrivning i Lejonkulan är en tanke som lockar åtminstone mig rejält! Särskilt under ledning av någon erfaren samskrivarfixare.

Jag är också övertygad, det vet du! Nya medier, nya möjligheter att hitta ny publik. Mina exempel är ju jättemystiska! Det kanske inte var det du menade, men jag tänker att mystiken i teatern inte bara handlar om dolda saker utan om någon sorts magisk glans. Gabriel på interacting arts talar om skrivledaren i en samskrivning som ”ritledare”. Hur mystiskt kan inte det bli: Man samlas i ett gammalt hus, tex vid nybrokajen och går under tystnad och sätter sig vid varsin dator i ”Lejonkulan”. Gong gongen går. En blockflöjt ackompanjerar skribenterna. Alla har rysningar. Och visst skulle det kunna finnas ett mystiskt skimmer över en karaktär som lever utanför pjäsen? Men det är klart jag fattar vad du menar. Att samskriva t ex har ju också ett drag av att avmystifiera skrivandet. Jag tror bara jag menar att visst kan mystiken gå förlorad men den kan också hitta nya vägar.

Ja, det är klart att det måste behandlas med respekt. Man måste ju också tänka på att nyhetens behag försvinner ganska snabbt. Dessutom måste även skådespelare få vara på jobbet i fred, det är ju inte alla som är som Alex Schulman och har lust att livesända från kontoret.
Men ska vi kunna locka ny publik måste vi hitta sätt att närma oss publiken, detta är jag övertygad om är ett. Att bjuda på mystik. Ditt exempel var väl kanske inte så mystiskt, så just det kanske vi inte ska ha med? 🙂

Fast jag tycker det är en bra fråga som det inte går att svara ja eller nej på. Det beror nog på vilket material som träffar vem. För vissa skulle det säkert vara värdelöst att se en svettig skådis i illasittande träningskläder spela dålig teater (vilket man av nödvändighet och ofta gör under repetitioner) medan de för andra kan förhöja upplevelsen, att ha sett någons arbete från början. En del går säkert igång på intressanta analyser medan andra tänker att de analyserande bara använder svåra ord för att dölja hur platta dom är. Och så vidare. Håller med Lars om att vissa delar av mystiken gärna får maka på sig, men tycker ändå att man ska hantera den med respekt. Sedan kan man ju säkert jobba aktivt med mystiken och sociala medier. Låta karaktärer twittra, blogga ”dagens anekdot” som man snappat upp i huset eller – inte minst – samskriva manus.

Det spelar ingen roll om mystiken går förlorad. Kanske är det bara bra. En ökad tillgång till och närvaro i teatersfären via t.ex. sociala medier, för oss dödliga, skapar en ökad fascination inför det hantverk som teaterkonsten utgör. Och det är mer värdefullt än mystiken. Roosmanns blogg är ett bra exempel på processen inför/under ett skapande och att följa ett sådant är fan så mycket intressantare – och mer givande – än upprätthållandet av det mytiska.