Titta, där går det vanliga människor

20130130-213916.jpg

Så här lätt kan det vara att visa vad man gjort under en dag när man använder appen Tidrapport. Säger ju inte allt och förklarar inte syftet, men funkar som redovisning för sig själv.

Idag får det räcka med det jobbsnacket. Idag har vi fokus på Felix, min fantastiska underbara, snälla, fina son som efter tre timmars kamp skrek sitt första skrik. Han föddes på ett förmiddagspass. Exakt fem i tolv. Och jag var helt hög på självproducerade droger.

Kommer aldrig att glömma orden jag tänkte när jag blev skjutsad genom Danderyds korridorer o rullstol:

titta, där går det vanliga människor

Allt gick så fort. Allt var lugnt när John gick till jobbet på morgonen. När taxin kom vid 10-tiden var värkhelvetet igång, men till en början inte värre än att vi kunde lämna tillbaka en videorulle. När vi väl kom in till BB och sköterskorna visat oss in i ett rum och var vi kunde hänga av oss trodde de att de skulle kunna lämna rummet. Det var inte vad Felix hade tänkt.

Jag tror att min blick och sättet jag sa

tänker ni gå?

på, sa rätt mycket om vad hans planer var.

Vi kanske ska undersöka dig först?

sa de. Och så blev det.

Undersökningen visade att allt var klart för utfärd. Sen var allt tumult och det jag minns efter det är att tumultet tog slut och jag såg en snopp.

Sen dess har livet varit lite rikare, lite bättre, lite mer bekymmersamt, lite mer oroligt och väldigt mycket mer kärleksfullt.

Tack Felix för att du kom och berikade mitt liv. Jag älskar dig med hela min själ.

Det här inlägget är nummer 5 i serien #Blogg100 – en utmaning att skriva en bloggpost om dagen i 100 dagar.

Kommentarer