To be, or not to be, a rookie

Så har jag alltså avklarat min första improviserade föreställning.

Jag hade inte kunnat drömma om att det skulle vara så himla, himla roligt. Jag har fortfarande inte lyckats formulera vad det är som gör impron så otroligt rolig, men har tidigare varit inne på att det är just att det bara är roligt. 

Något händer i samarbetet och fokuset som uppstår när en grupp människor gemensamt skapar berättelser. Känslan av att allt löser sig. Alla börjar på noll. Vi får en uppgift och målet är att genomföra den. Alla vill att det ska hänga ihop och bli något begripligt. Därför tar vi in varandras kroppspråk och ord och bygger vidare, bejakar och överraskar varandra med besked om vem man själv och de andra medspelarna är, var vi är, vad vi håller på med.

Och det finns ingen prestationsångest, inget att plugga på, inget att förbereda. Det är ”bara” att öva, öva, öva på att lyssna, bejaka, följa impulser, ge och ta.

Så himla kul. Och det verkade faktiskt som att det var kul även för publiken. Till nästa rookieföreställning kommer jag våga bjuda in med bättre självförtroende.

Stockholms Improvisationsteater

 

Kommentarer