Tur med kul kultur på jobbet

Mitt jobb är fantastiskt roligt och innebär en enorm utmaning i balansgång och fingertoppskänsla. En månad har gått sedan jag välkomnades med öppna armar och alla är glada att jag är där och bidrar med min kompetens. Jag har smugit igång närvaro på Twitter– och Facebook. Hur bloggen ska kickas igång igen kanske inte låter som ett problem, men det är inte bara att dra igång. En mängd internpolitiska, integritets- och kvalitetsfrågor måste vara besvarade innan vi drar igång om vi vill ha kontinutitet i det hela. Hur mitt jobb ska komma att se ut är fortfarande dimhöljt.

Sen har vi det angenäma arbetet med att sätta sig in i alla produktioner. Jag försöker gå och se allt vi spelar just nu och ser till att närvara vid kollationeringar och provdagar så gott det går.

Den här veckan har jag sett Scener ur ett äktenskap på Lilla Scen och Törst på Lejonkulan. Jonas Karlsson och Livia Millhagen har perfekt närvaro och med humor och precision får vi följa paret som säger sig leva i det perfekta äktenskapet genom några kritiska vändpunkter i livet. Eftersom jag inte sett Ingmar Bergmans TV-serie så är jag befriad från jämförelser, men av vad jag har förstått så är teaterversionen i Stefan Larssons regi mer humoristisk och avskalad.

Igår såg jag Törst. Sarah Kanes enaktare. Nu drygt tolv timmar senare förstår jag fortfarande inte riktigt vad jag sett. Fyra röster gestaltade av Jan Waldekranz, Mattias Silvell, Tanja Lorentzon och Lil Terselius kan vara fyra olika röster eller fyra versioner av en och samma röst.
Är man beroende av en röd tråd får man problem med den här pjäsen. Jag tvingas tänka om. Tänka musik. Det kändes mer som en snyggt iscensatt kör än teater i den form jag är van med. Det var lite som att läsa Lukas Moodyssons ”Vitt blod”, jag sitter och försöker hejda min logiska hjärna från att försöka förstå handlingen för någonstans fattar jag ju att det inte handlar om något egentligen. Det är liksom känslor, tankar och minnen som bara ska ut.
Bra/dåligt? Jag vet inte vad jag ska säga annat än att jag satt klistrad i en timme. Fascinerad. Och jag misstänker att jag aldrig kommer glömma upplevelsen just därför att jag inte förstår den.

På min lediga dag läste jag Höstsonaten och grät. Det är en otroligt stark text och jag ska försöka få tag i filmen även om Stefan Larsson jobbat hårt för att bli fri från den inför repetitionerna. Marie Göranzon ser verkligen ut som Maria Bonnevies mamma och det mest spännande är hur Livia Millhagen kommer gestalta  den sjuka systern.

Kollationeringen av Jane Eyre var fantastisk. Magdalena Åberg hade en lång visning av hur hon tänkt om scenografi och kostym och Martina Montelius berättade om hennes arbete med att överföra romanen till manus och hur hon tänk sig de olika karaktärerna. Den stora utmaningen här lär nog bli att få de stora hoppen i tidsspann mellan scenerna att fungera. Men med Ellen Lamm som regissör och Julia Dufvenius, Michael Nyqvist, Thérèse Brunnander, Nadja Weiss, Björn Granath, Pontus Gustafsson, Kicki Bramberg, Hulda Lind Jóhannsdóttir och Basia Frydman i rollerna går nog det också bra.

Kommentarer