Vad är kärlek i den här situationen?

Människor som finns i ens liv delar med sig av sina erfarenheter. Vi har olika intressen, åsikter och tankar som kan vara jätteintressanta att ta del av. En bra diskussion om ett engagerande ämne kan ju verkligen vara utvecklande och roligt. Det är ett sätt för oss att utvecklas och att lära känna varandra. Vi är ju människor och förutom att vi behöver mat, sömn och beröring så är känslan av att räknas, att göra sig hörd, att höra till ett socialt sammanhang väldigt viktigt för vårt välmående.

När det sociala livet flyter, möten med andra människor berikar och fyller på det egna upplevelseförrådet så är det toppen.

Men ibland kan det få slagsida.

När det får slagsida kan det bli så att det ultimata beviset på att en person gjort eller tycker rätt är att någon annan tar efter, eller åtminstone visar sin uppskattning. Det kan också fungera tvärtom. Att om ingen tar efter eller visar sin uppskattning, eller för få tar efter eller visar sin uppskattning, så är det ett bevis för att man inte duger.

När den inre kärnan är tom och den inre kompassen sedan barnsben varit undanställd i ett rum som någon kastat nyckeln om. Då kan det bli så här. Ens eget värde bestäms av yttre faktorer. Den egna rätten att existera ligger i händerna på andra människor.

Problemet med det här är bara det att ingen annan människa har möjlighet att avgöra någon annan människas värde. Så det här fungerar inte. Det är bara en illusion.

Skälet till att ingen annan människa kan avgöra det är att vi alla kommer från samma ursprung. Så dömer vi en annan så dömer vi också oss själva. Så att den ena skulle kunna ha ett högre värde än någon annan i en människas ögon är omöjligt. Men vi tror att det är så.

Och vi förstår inte att det enda vi har som uppgift är att vara i kärlek. Och att sprida kärlek. Men vi tror att det är tusen miljoner andra saker som vi lärt oss under vår livstid som är viktiga. När då vår uppgift ser ut att vara bestämd av andra och omdömet om hur vi presterar också ligger utanför oss själva, då är det lätt att förstå att känslan av att man har ett eget värde lätt naggas i kanten.

Det blir fritt fram för minsta lilla tips och inspiration att landa som sanningar. Alla tips och inspirationer var potentiella borden eller måsten. Det blir som att omvärlden trycker sig in i cellerna. Bordena och måstena går inte ens att genomföra, för de är motsägelsefulla.

Till slut vet man inte vet vart man ska ta vägen, för att det inte ser ut att finnas någon stans att gå. Det ger en känsla av att vara fast. Fast i sin kropp, fast i en stad, i ett land, på en planet. Ingenting känns egentligen lockande och allting känns lockande.

När jag var djupt nere i det där tillståndet insåg jag till slut att det var värt att faktiskt söka hjälp för att ta mig ur det. Jag behövde hjälp att se att jag hade ett val. Och det var inte riktigt det jag trodde jag behövd hjälp med som jag faktiskt behövde ha hjälp med.

Jag trodde att det var hjälp att prioritera. Vilken diet, hur skulle jag se ut, hur skulle jag säga i olika lägen… Nope. Det jag behövde ha hjälp med var att få syn på mina rädslor, och välja bort dem för att ge plats åt kärlek.

Jag som inte trodde att jag var rädd för någonting.

Jag var ju rädd för allt.

Jag fick syn på att jag inte behövde vara rädd för att göra folk ledsna för att jag inte höll med dem. Jag behöver inte tro på vad någon säger.

Jag fick lära mig att beslut kan få ta tid och att jag jag inte är skyldig någon snabba svar på någonting. Det finns ingenting jag måste eller borde göra. Svaret finns inom mig själv när jag letar efter svaret på frågan ”vad är kärlek i den här situationen?”.

Jag lärde mig till och med att jag inte har ansvar gentemot någon annan människa än mig själv. Ytterst inte ens mina barn. Jag är ändå mer till skada än till nytta för dem när det har låst sig och jag beter mig galet. Då är det enda ansvarsfulla att skala bort de nertyngande ansvarskänslorna och leta fram det enda jag är skyldig dem: att vara i kärlek.

Det spelar ingen roll vilket tillstånd andra människor omkring mig är. Jag är skyldig mig själv att välja kärlek. När jag är där är jag lugn och mår bra. Ingenting annat spelar någon roll.

Med det här som grundinställning blir det lättare att se klart på situationer, lösa konflikter och se nästa steg. Dessutom undviker jag känslan av att inte kunna påverka min egen situation och att sitta i fängelse i min egen kropp.

Men, gammal vana trogen händer det ju ändå ibland. Det är inte alltid helt lätt att se vad som är rädsla eller kärlek. Det kräver övning.

Och då kan det vara bra med några sköna meditationer, att smörja in armarna med en blandning av lavendel och havssalt är en annan favorit. Bara blunda och påminna mig om att det enda jag behöver göra är att andas. Låta det ta den tid det tar. Och sedan öppna ögonen igen för att se på situationen med lite klarare blick igen.

lavender-blossom-1595581_1920

 

Kommentarer