Vad jag vill och vad jag borde vilja

Ibland undrar jag om jag och J borde gå skilda vägar. Det är när jag inte tycker att han inte har några visioner. Åh, han kommer döda mig för att jag skriver så här, men jag måste fan.

Jag behöver mål, gemensamma mål, att sitta tillsammans och planera en resa som vi ska göra som familj. Vi har aldrig gjort något tillsammans bara vi som familj. Inte ens en liten resa. Det är alltid en massa folk med. Jag älskar det. Om jag levde i en annan typ av samhälle som var mer flexibelt så skulle jag lätt bo i kollektiv. Men det är liksom ingen som vill bilda kollektiv med mig. Och jag vill bilda kollektiv med människor jag tycker om och inte liksom bra flytta in någonstans där det bor andra. Nej , jag är mer inne på att köpa hus ihop med några andra familjer typ, som vi vet att det skulle funka med. Men, men, hur som helst, tillbaka till kärnan. Jo, jag vill alltså sitta med en resekatalog och glömma att flygresor är det sämsta man kan göra för miljön som privatperson och längta tillsammans med min J.

Men han är inte sån som längtar. Då tänker jag att det här nog inte kommer funka. Och det är en sådan gång jag tror att jag tycker det själv.

Sen finns det andra gånger när jag tror att vi måste skiljas för att det är en massa saker som vi inte gör som jag inte är säker på om jag verkligen själv vill, eller om det är sådant som jag borde vilja. Som att gå upp klockan åtta på helgmorgnar och göra utflykter.

Jag vet inte om jag vill att vi ska vara en sån familj eller om jag tror att man borde vara en sån familj.

Visserligen får jag ju panik när söndagen gått och tvätten i bästa fall ligger ihopskrynklad i torktumlaren, vi inte besökt något museum den här helgen heller, fortfarande inte köpt gummistövlar till sonen, knappt gått utanför dörren fastän det är juvliga höstdagar. Det stör mig att det måste vara jag som både kommer på idéerna och ser till att de genomförs. Jag orkar inte! Jag tror att jag vill att vi ska må bra, jag vet att vi mår bra av en utflykt då och då. Men jag vill inte alltid vara draghäst. Jag orkar inte det jämnt.

Jag blir dock ledsen av att mina älsklingsbarn använder sin lediga tid framför datorn eller tv-spelet. Om J vill tillbringa sitt liv så så – fine. Men jag vill att mina barn ska få uppleva så mycket som möjligt.

Och nu tittar jag på klockan och ser att hon är 12. ÄR det verkligen så himla farligt att softa runt på förmiddagen? Vi har tid att stänga av och göra något nu på eftermiddagen.

Men tvätten då? Hur ska jag hinna den? Vi har ju gårdsstädning klockan 13. Kommer jag behöva argumnetera för att vi ska gå ut och vara med på den, vi är ju nyinflyttade och allt, klart vi måste gå dit och hälsa på folk. Det var ju en så trevlig lapp med fokus på korvgrillning och att grävandet verkar komma i anda hand. Klart vi ska gå, men jag orkar inte bli arg, jag tror inte någon annan i familjen är inställd på att gå. Bara jag. Så jag måste bråka för att få med mig resten.

Hoppas jag slipper bråka. Det händer ibland faktiskt, inte ofta, men ibland, att jag har fel i mina farhågor. Problemet är bara att jag har rätt alldeles för ofta, och när jag får rätt har jag redan laddat med adrenalin så det smäller direkt.

Jo, jag vill kunna ligga och läsa och blogga på förmiddagen, men då får vi väl ändå sätta fart på eftermiddagen. Men jag vill inte behöva bråka om det.

Uppdatering: se nästa inlägg: behövde inte bråka. Annat än ett kort bråk med sonen.

Kommentarer

Å. Jag vet inte vad platsen du beskriver kallas, men om du ser dig omkring är vi ganska många som är där och trängs. Det är bara det att vi är så himla bra på att försöka dölja det. Kram C