Verktyg för att börja leva och sluta sträva

Runt nyår funderade jag precis som jag brukar på vad som skulle vara nästa grej 2014. Vart var jag på väg nu? Vilka delar i livet skulle förflyttas? Vad skulle jag lära mig?

Själva tanken gjorde mig bara trött. Jag kände på något sätt att jag var trött på att sträva någonstans. Ville inte sätta igång några livsprojekt. Jag bestämde mig för att låta 2014 bli året då jag faktiskt stannar upp. Vilar. Tar en paus. Gräver där jag står. Ja du fattar.

Nyår

Mitt naturliga läge är att jag kämpar. Jag strävar. Jag ska alltid ha förflyttningar på något plan i livet. Det var något jag blev medveten om för inte så jättelänge sedan. Jag såg ett mönster i mitt beteende. När någon stor förändring börjar gå mot det nya normala har jag påbörjat något nytt större projekt. Har jag inte bytt jobb så har jag flyttat, pluggat eller skaffat barn. I lugna perioder kan jag nöja mig med en ommöblering eller en resa, men det får aldrig stå stilla.

I det långa loppet lämnar det här mönstret en ganska tom själ i en utmattad kropp. Att alltid vara på väg till nästa grej gör ju att det aldrig någonsin finns utrymme att lära känna sig själv, eller någon annan heller för den delen. Åtminstone inte mer än ytligt.

Därför är det här en ganska stor och spännande förändring.

Verktyg för att inte utvecklas

I höstas kom det in två nya saker i mitt liv som jag tror har gått och blivit livsavgörande.  Kanske ledde de till att jag kom till ovan nämnda insikt. Eller så var jag på ett undermedvetet plan redan beredd och behövde samla på mig verktyg och ”universum gjorde det åt mig” (fast på ett mindre flummigt sätt). Först klev jag in på en baskurs på Stockholms Improvisationsteater sen kom yogan.

Valet att följa en livslång dröm

Improvisationsteater har jag alltid tyckt har varit riktigt, riktigt roligt. Improvisation var det bästa jag visste redan när jag började på Vår Teater i Brommaplan när jag var nio år. Av någon anledning har jag undvikit att testa det fullt ut. Att det blev just i höstas är nog ingen slump eftersom 2013 var året då jag började förstå att även jag kunde få göra saker bara för att de är roliga.

Stockholms Improvisationsteater

Lite tur med vänner

Yogan var mer en slump. Visst hade jag smygtestat några yoga-aktiga pass på typ Sats och så innan, men aldrig riktig fastnat. För det mesta gick jag därifrån med ont någonstans. Men nu fick jag en helt unik möjlighet att lära mig grunderna genom att bli en av min fina vän Malins försökskaniner. Malin utbildar sig till hata- och ashtanga-yogainstruktör och behövde elever att pröva sig fram med. Så en kväll i veckan ses vi i Malins vardagsrum och yogar.

Yoga

Leder till förändring

De här två aktiviteterna har förändrat hur jag mår, agerar och tänker på mitt liv. Genom yogan har jag lärt mig att andas lugnt. När jag tänker tillbaka så var det länge sedan jag blev så där riktigt uppstressad som jag kände mig nästan jämt förut. Och det är alltså trots att jag är mer upptagen på kvällar än jag varit på länge.

Impron vet jag egentligen inte om den förändrar mig på något sätt. Det är svårt att säga om det jag lär mig/övar på där leder till någon personlig utveckling. Det kanske den gör, men i första hand är det inte därför jag ser den som livsavgörande. Utan det är helt enkelt det faktum att jag går dit, leker och har skitkul under tiden och sen är det inte mer med det.

Ger mig verktyg

På något sätt tror jag att det här hänger ihop. Yogan hjälper för att vara mer närvarande i nuet och redskap för att avväpna stress innan den kommer genom att ta några djupa andetag och se på situationen med öppet sinne.

Egenskaper som är själva grunden i improvisationsteater. Och I’ll be damned om det inte är tack vare det här som jag nu gör det som är helt nytt för mig: Att inte utvecklas.

Jag njuter och förfäras i ungefär lika stora delar av att låta allting vara som de är. Riktigt ovant för en som ständigt knarkat förändring och antingen lusläst allt på Hemnet, Platsbanken, Universitets- eller Ikeakatalogen. Att försöka sluta sträva efter att utvecklas och att istället vara nöjd med det jag är och det jag har är nog det mest utvecklande jag gett mig in på.

Kommentarer

Tack Sofi. Det är mycket att tänka på och det är värt att tänka på det. Så tänkvärt är det. 🙂