Vipassana

På väg till Vipassanacentret i ödeshög hämtade jag upp en kille i Nyköping som också skulle dit. Han hade gjort research. Det hade inte jag. Han hade läst att lära sig Vipassana var som att tämja en elefant. Där elefanten skulle vara det egna sinnet och jag själv skulle alltså lära mig att tämja mitt eget sinne. Jag är glad att jag hade den liknelsen med mig in i kursen.

Centret

När vi parkerat utanför centret och gick mot huvudbyggnaden kändes det som att jag skulle på vilket läger som helst. Folk garvade och pratade utanför den röda stugan med vita knutar som var huvudbyggnaden i centret. Det var kö till registreringen och standarden på centret var enkel men fräsch. En tjej med jättevackra ögon tog emot mig vid registreringen, hon såg min skräck men lugnade mig med ett leende. Jag fick lämna in ett papper där jag intygat att jag förstått reglerna. Att jag inte fick lämna centret under tiden för kursen, att ingå ädel tystnad och att samvetsgrant iaktta följande fem föreskrifter:

  1. att avstå från att döda någon levande varelse;
  2. att avstå från att stjäla;
  3. att avstå från all sexuell aktivitet;
  4. att avstå från att ljuga;
  5. att avstå från alla berusningsmedel.

Jag skickade ett sista meddelande till familjen och kände mig på riktigt osäker på om jag skulle återse dem i mina sinnens fulla bruk igen. Sen lämnade jag in mina ägodelar, inklusive bilnycklar och mobiltelefon. I panik gick jag sedan ut och sprang så fort jag kunde genom skogen bakom som var den plats jag i tio dagar därefter skulle vandra runt, runt, runt som en zombie på promenad vid varje given paus.

Jag flyttade in i mitt rum och hälsade på Carina som jag skulle dela rum med. Vi hann prata igenom snarkningspotential och kom överens om att vi skulle vara tålmodiga mot varandra. Vi höll med varandra om att det kändes konstigt att vi skulle dela rum men inte fick prata med varandra. Mycket mer hann vi inte lära känna varandra innan det var informationsmöte och ädel tystnad därefter.

Ädel tystnad

Som jag var rädd för detta. Jag trodde det skulle vara så svårt att inte få kommunicera på så lång tid. Men efter tio dagar satt jag kvar i meditationssalen och hörde på det förbannade tjattret som satte igång så fort tystnaden hade brutits. Tystnaden hade hjälpt mig igenom hela kursen.

Några timmar senare satte jag mig och pratade med några som det, trots tystnaden, kändes som att jag lärt känna lite under de tio dagarna. Det var befriande att få skratta åt det som vi varit med om. Inte minst vår inspelade lärares extrema upprepande av saker och hans fantastiska skönsång i slutet av varje gruppsittning.

Anapana

Kursen inleddes med tre dagar anapana meditation. Det betyder att man iakttar sin andning i näsborren. I tre dagar. Tio timmar om dagen. Sitta och fokusera på sina näsborrar i tre dagar!!! Där höll jag på att förlora förståndet. Att sitta med så mycket smärta i ben och rygg och fokusera på näsborrarna och inte röra sig. HERREGUD!!! Här skulle det tämjas elefanter.

Jag erinrade mig flera gånger det där förbannade pappret jag skrivit på om att jag inte skulle lämna kursen. Att jag läst att det faktiskt var förknippat med fara för sig själv om man inte fullföljde kursen. Och jag stannade. Men en dag till med detta och jag hade blivit tokig på riktigt.

Efter en äkta panikattack tog jag mod till mig och bokade tid med läraren som sa att jag tagit i för hårt. Jag hade lagt på mig själv att jag skulle sitta still. Det behövde jag inte. Dessutom hade jag låtit mig gå för djupt in i tankar. Hon sa att jag skulle komma till att öppna upp, att dörren kommer att kunna stå vidöppen, men nu skulle jag bara glänta lite grann. Det hjälpte. Jag klarade att fortsätta.

Föreläsningar

På kvällarna var det föreläsningar. Inspelade föreläsningar av SN Goenka för de som lyssnade på engelska. Jag valde att lyssna på en svensk översättning. Föreläsningarna förklarade vad kursen gick ut på. Varför det är farligt att lämna kursen. Och varför tekniken fungerar och hur man ska leva sitt liv om man vill att det ska vara fyllt av lycka och hur man når upplysning. Tekniken sägs vara densamma som Siddhārtha Gautama använde under sitt träd så att han blev Buddha. Upplyst.

Den här tekniken är helt fri från religiösa förtecken. Den utgår bara ifrån verkligheten. Precis som det är just nu. Inga änglar, guider, gudar eller ljusvarelser. Inga pling eller plong. Bara du, nu, och ditt sinne. Du lär dig scanna dig själv, och disciplinerat förnimma vad som händer i din kropp exakt just nu. Därför lärs tekniken ut över hela världen.

Vipassana

Den fjärde meditationsdagen övergick meditationstekniken till Vipassana. De tre dagarna med Anapana hade tränat oss i att fokusera våra sinnen. Vi var nu tillräckligt skarpa i våra sinnen för att kunna börja förflytta vår uppmärksamhet genom kroppen. Att gå igenom hela kroppen från toppen av huvudet till toppen av tårna, utan att missa någon del av kroppen, och bara uppmärksamma de förnimmelser som finns. Bara iaktta verkligheten precis som den är. Just nu.

Att utan att döma, utan att önska att det ska kännas på det ena eller andra sättet. Bara iaktta. Och gå vidare. Oavsett hur stor smärta, eller behag. Iaktta. Och gå vidare. Vi fick lära oss genom erfarenhet att det enda som är helt säkert är att allting förändras. Vi fick lära oss att det är för att vi inte förstår det som vi blir olyckliga i livet.

När du upplever någonting som känns behagligt vill du ha mer av det. Men det förändras. Det försvinner. Då blir du olycklig, för det var ju så bra, men nu är det borta. Om du upplever något obehagligt vill du att det ska försvinna genast, men det kanske tar en stund, och då glömmer du att det kommer att försvinna och du spänner dig, blir olycklig för att det är så obehagligt och du tänker att det kommer vara för evigt.

Båda dessa skapar spänningar i din kropp. Båda dessa leder till fysiska åkommor och negativa känslor. Spänningarna i kroppen finns kvar. Minnen från hela ditt liv finns lagrade i olika delar av hela din kropp.

Fast beslutsamhet

På femte dagen började vi med fast beslutsamhet. Närmare bestämt för att sitta helt stilla i en hel timme. Att inte ändra ställning på hela timmen. Att bestämma sig, och genomföra. Disciplin. Ingenting är svårare än du bestämmer dig för att det ska vara. Bestämmer du dig för att du ska kunna sitta blick stilla trots att benen värker så att du vill gråta och skrika i panik, så kan du det. Klarar du att sitta med din smärta, utan att döma, utan att ge den din uppmärksamhet, så kommer den att ge vika. Det är en naturlag.

Din beslutsamhet ger dig det du vill ha. Du tror först att den ger dig smärta och olycka, eller kanske tristess – vad är det för liv att sitta blick stilla, kanske du tänker. Och så tänker jag också. Hur patetisk får man vara liksom. Men å andra sidan –  vilka sysselsättningar vi håller på med om dagarna är i så fall inte patetiska? Vad kan vara mer meningsfullt än att uppleva nuet/ögonblicket precis så som det är, utan att ändra på någonting?

Metta pauna

Sista dagen, när vi tagit oss igenom smärtan, och kommit ut på andra sidan, fick vi lägga till några minuter Metta pauna. En mer avkopplad meditationsform där fokus ligger på att sprida kärlek och omtanke genom sin kropp i scanningen, och sedan sprida den ut över världen. Att önska sina nära och kära all lycka och välgång. Och att gå vidare och önska allt levande samma sak.

Det är viktigt att man är ren och kärleksfull i sitt sinne när man gör det. Man vill inte skräpa ner världen med sina dåliga tankar. Vi är kraftfullare än vi tror, så det här är viktigt. Här förklarar SN Goenka, underbara, knasiga S N Goenka, hur det fungerar. <3

Några månader senare

Det är så här några månader senare svårt att minnas den enorma upplevelse det var när jag började förstå innebörden av vad jag var med om. Nu har det blivit vardag och jag kommer göra en tredagars-påfyllning i november och det känns helt naturligt. Inte sektigt eller konstigt alls. Ingen har krävt mig på några pengar, men jag har valt att donera 100 kr till centret i månaden via autogiro. Är det någon organisation jag tror kan rädda världen så är det den här.

Att träna mig själv i disciplin. Sitta kvar med den enorma smärta jag hade i käkar, ansikte, axlar, rygg och ben. Ha tillit till metoden. Ha tillit till att allt förändras. Att det är en naturlag att allt förändras. Att det onda kommer att försvinna och det behagliga lika så. Att disciplinerat sitta neutralt med all fysisk smärta och alla de minnen som finns förknippade med den.

Att på den sjätte, sjunde, åttonde dagen ha tränat mitt sinne att bli så knivskarpt att jag kunde gå in i min egen kropp och operera mig själv. Det var många års lager av spänningar i käkar och rygg som släppte. Och att samtidigt komma ihåg att även det är förgängligt. Att inte döma.

Att nå upplysning

För att gå vidare borde man sitta en timme på morgonen och en timme på kvällen. Minimum, säger SN Goenka strängt. Vill du bli upplyst får du ägna hela ditt liv åt meditation. Gå 30-dagarskursen kan ju vara en början då. Men en timme morgon och kväll skulle vara minimum för att upprätthålla det vi lärt oss under kursen.

Det gör inte jag. Men jag sitter en timme på morgonen vilket stoppar negativa spiraler någorlunda, men jag utvecklas inte i tekniken. Värdet för mig är att jag startar dagen med att uppleva de förnimmelser som finns i verkligheten i just det ögonblicket innan jag går in i dina, världens och mina egna fantasier om vad världen är eller ska vara.

När man lever i den här världen är det hela tiden saker som händer. Det är ju rätt kul faktiskt, så jag är inte beredd att sikta på att bli Buddha riktigt i det här livet. Det får komma senare.

Men jag är helt klart intresserad av att bli bättre på att hantera allt som händer hela tiden. Att inte reagera känslomässigt på varenda liten grej som händer. Att förstå mig själv bättre och se saker för vad de är. Att se människor för vad de är. Att förstå att alla människor agerar utifrån sig själva, för det är deras uppgift, inget konstigt, inget fel, utan tvärtom precis så det ska vara. Om människor var lite mer noggranna med att sköta om sig själva och sina tankar först, innan de började döma och reagera och ha åsikter om hur andra gör och tänker, så skulle världen vara lite snällare. Och det är jag också intresserad av, att skapa en snällare värld, för nu vet jag att jag kan det.

Om vi människor förstod vår fulla potential bättre skulle världen se annorlunda ut. Jag ska göra vad jag kan för att bli bättre på att förstå min.

Namaste!

 

Kommentarer